Nyårslöfte...

... är inget jag brukar ägna mig åt, men...

Tiden

all den tid du behöver

den får du av mig

det är mitt nyårslöfte...

Dagens siffror:

2 sängar i smådelar (ev. var det delar från 2,5 sängar - fick inte helt klart för mig hur det var) som ska pusslas ihop

1 mamma uppspårad på telefon

3 försök bara innan hon förstod vad jag ville...

1,5 kolonilott ska nog bokas

2 muggar te

1 TV inköpt, fått hemkörd av

2 väldans underbara vänner (TACK!)

1 TV sönderplockad i miljoner smådelar när en extremt korkad superhjälte ber sin extremt klumpiga ex-man om hjälp med att få igång TVn och boxerkortet på något sätt ramlar IN I TVn!!

1 pärlhalsband går av och mängder av pärlor sprids i sängen

3 glas med kaffe

1 förfågan om att gå ut och ta

1 (?) öl får skjutas upp

5 dagar

4 muminmuggar blev inte bytta mot en dator

1 påse geisha åts upp

1 bok glömd hemma

2 tider passade

1 bok hämtad på biblioteket

7 dagar kvar tills jag måste skaffa TV-kanaler igen

1 överenskommelse med

1 vän om att köpa

1 dator så vi totalt kommer att ha

3 st

nu pustar jag ut med

1 glas julmust och

2 barn som äter dillchips i sängen

Tillvarons pussel

Detta eviga pusslande mellan jobb, barn, vänner, alla måsten och allt roligt jag vill göra...

Jag blir galen!

Den här helgen är ett mästerverk av jonglerande; sängar, datorer, TV-apparater, kolonilotter, vinterskor och maskeraddräkter - folk som ringer hela tiden, vänner som ställer in för att sen vara på igen, tider som ska passas, missade mail, saknade telefonnummer, mammor som inte svarar i telefon och pappor som ramlat ner ur träd... och LÖRDAGSGODIS!! (Viktigast enligt lillskrutt).

Man känner att man lever - samtidigt som man lyckligtvis inte hinner att känna det man försöker att gömma undan i hjärtats mörkaste vrå.

Lite måsten fördelas att klaras av längre fram och frågorna som gömmer sig i de dammiga vrårna - det borde inte skjutas upp alltför länge...

Men det här är det som är livet och jag börjar bli bra på att jonglera och lägga pussel - jag fixar det!

Men vart leder den lila tråden då?

Nere i tunnelbanan började jag prata med den hemlöse mannen som klivit av på fel station... han började entusiastiskt berätta en saga om vetenskap som var två män: vet och skap som brukade träffas, visa sina portföljer för varandra och skåla i whiskey... och jag skrattade, jag vet inte om det var han inlevelsefulla min eller att jag var så trött, men jag skrattade och han verkade gilla att någon såg honom och lyssnade på honom och den lilla enkla bekräftelsen kunde jag ju ge honom. Strax innan mitt tåg kom berättade han om den Lila tråden (ja med versalt L!) som löpte strax intill den allmänt kända röda tråden... jag kanske borde ha stannat och fortsatt lyssna för nu kan jag inte sluta undra - vart leder den lila tråden då?

To the boy with kaleidoscope eyes.

Jag vet att du säger att du inte vet

Men jag vet inte vad det är du inte vet

Men jag vet att jag vet, hjälper inte det?

Jag vet hur man älskar, trots att jag aldrig varit älskad tillbaka

Jag har 200 söta SMS i min telefon från dig

Jag har minnet av leendena du lett mot mig och speciellt de du gett mig samma sekund du vaknat... och även om vi rullat iväg från varandra i sömnen så har jag vaknat med min hand i din...

Det bor tusen och en miljard fjärilar i min mage vars vingar fladdrar runt bara jag hör din röst

Jag har den exakta nyansen dina ögon har haft varje enskild sekund de har sett in i mina och rakt in i min själ utan att vika undan inetsad på min näthinna

Jag vet att jag som brukar säga att "plocka gärna russinen ur kakan och släng dem långt, långt bort" tycker att det där brödet med russin i jag fick till frukost hos dig är jättegott...

Jag vet att du sagt saker till mig i skydd av mörkret även om du inte vill minnas det själv och du sa att det räckte med att och att varför inte var så viktigt

Jag tycker att din vardagskropp duger bra, även om jag vet att du gärna skulle vilja ha en "gåbortskropp"

Jag har superhjältestyrkan och jag kommer att fånga dig om du faller! För jag orkar... och vill!!

Jag vet att jag är jag och att du är du och att just den kombinationen är helt jävla magiskt explosiv - för hade den inte varit det, ja då hade vi ju inte stått där på en tunnelbaneperrong, i alla väder, i alla sinnesstämningar, alla tider på dygnet som vi har gjort, avslutat och inlett, kramats och hållit handen skrattat och gråtit...

Och du har fel!

Det är inte farligt

För du kommer inte att förlora något alls... inte mig, inte dig själv, inte ditt liv och inte dem och inte minnet av det som varit - du kommer inte förlora din historia - du har chansen att vinna istället! Det är inte alls bäst såhär - jag kan inte komma med några löften om nåt paradis, utan bara ett syndigt liv med mig...

Frågan är - om jag sträcker ut min hand till dig igen... kan du tänka dig - inte att ta ett djupt andetag och hoppa från en klippa med mig - utan att prova att ta en promenad på den där ringlade skogsstigen och se vart den leder?

And now what?

Stegen som redan var av yttepyttebabymyrstorlek blev kortare och kortare, de gick runt i cirklar och bakåt för att till sist avstanna helt. Då infann sig samma fråga som tidigare, den ekar fortfarande outplånligt i mitt huvud: Vad ÄR det för fel på mig?

Varför blir det såhär? Jag menar, det saknas inte direkt intresse för min person från omgivningen, jag brukar - inte bara i dejtsituationer - få höra att jag är så vansinnigt trevlig, att det är så lätt att prata med mig, att jag är så intressant osv... (Jag har t.o.m. börjat le överseende mot de som yttrar dessa åsikter och himlar lite med ögonen i smyg med.) Det är tydligen VÄLDIGT lätt att falla för mig; men vad är det som händer sen? Är mitt inre i så stark kontrast till mitt yttre? Har jag bara en glänsande polerad utsida som sen den penetrerats visar sig innehålla vad? Ett tomrum? Eller är jag fylld av en slags stinkande, ruttnande massa som efter någon månad börjar sippra ut genom porerna och förgiftar tillvaron för andra? Är jag så jäkla bra att männen blir livrädda och vänder sig om och springer bort när de inser att de kan få allt, att med mig finns chansen att bli lycklig?

För något är det ju? Som är fel menar jag... och det känns väldigt väldigt arrogant att förutsätta att det är alla andra det är fel på - jag menar den enda jag kan ändra på är ju mig själv och det är svårt att utvecklas i blindo...

Så jag släpper taget... ännu mer för jag hade redan släppt mitt krampaktiga kontrollbehovstag om dig, men nu vecklar jag upp handen som omslöt dig försiktigt men stadigt som en fågelunge med våldsamma hjärtslag... Nu sitter den på min uppsträckta handflata och jag håller andan och väntar på det oundvikliga ögonblicket när vingarna sträcks ut och den flyger iväg... vad kommer att hända? En spindelvävstunn tråd av hopp knöt jag (eller du?) i alla fall och jag undrar om den kommer att hålla... och i så fall - hur länge?

Myrsteg hit och myrsteg dit...

...jag har vandrat i cirklar, gjort långskånkiga giraffskutt i full fart framåt och panikinbromsningar, sötaste SMSen och ignorerade telefonsamtal, otålighet och ont i magen blandat med totalt lugn och rysningar av välbehag... det enda jag inte gillade var ovissheten och den är stillad nu... jag menar jag vet inte vad som kommer att hända eller hur länge det händer men jag vet ATT det händer - och det räcker!! ;)

Mjau!

Lillskrutt 5,5 år:
-Mamma jag vill skriva "Mjau"!
-Ok, först "M".
- Sen då?
-"J"
koncentrerad tystnad
-Neeeeeeee!!!!!!!! det blev en femma...

Kokosdoft - ok eller bara kliché?

Känner då och då doften av kokos på stranden, det hör liksom till på sommaren och minns den kokosdoftande oljan från min barndom när vi tyckte att SF 10 var sjukt högt och man använde om man var helt kritvit och åkte till mer sydligare breddbrader... det är nostalgiska minnen från en svunnen, oskyldig tid när man inte fick hudcancer... hittade någon slags doftgrej med kokos i nån affär jag REAshoppade i och funderade - Är det ok eller helt kliché att dofta kokos?

Vet ni hur snygg jag är?

Idag är jag i alla fall sjukt snygg... ja t.o.m. vacker skulle jag vilja säga, inte så konstigt - jag är ju så förälskad man kan bli och har sovit gott ("i natt verkade du ialla fall kunna sova, du snarkade nästan på en gång" fick jag höra) bredvid honom, sen har jag varit i solen någon timme och nästan fått färg (precis sådär perfekt - kommer att bli brun i morgon) och när jag tittar mig i spegeln i hissen när jag åker upp och ner en himla massa gånger som man gör när man har tvättstugan och ser mig själv så inser jag att jag inte bara duger, inte bara är ok... utan fantastisk! Och om det inte fungerar så är det inte mig det beror på, jag har fått krav ställda på mig och levererat, jag har svarat på kommentaren "Jag förväntar mig ingenting" med "det borde du kanske göra" och fått höra från flera personer att han verkar vilja "något"... Och sättet han ser på mig och ler mot mig... wow! Jag hoppas bara att han inser det, hur jävla bra det här kan bli om han bara bestämmer sig för att vilja och våga... men än så länge smyger vi oss fram med yttepyttebabymyrsteg - fatta hur frustrerande det är! :)

Gravid-epidemi?

På två dar har två lite löst bekanta meddelat att de väntar tillökning igen! Jättekul eftersom den ena försökt i 20 år och har två adopterade barn och den andra försökte länge med sin första... lite wow-känsla och samtidigt så kryper det lite avundssjukt i äggstockarna - även om jag väldigt nöjd med mina två gulleskruttar så finns det ju en liten, liten outtalad dröm någonstans om att göra det där med bautamage, foglossningar och illamående, sömnlösa nätter och kolik osv. en gång till... men inte på egen hand såklart och frågan är ju; Kommer jag ens att hinna träffa och stadga mig med någon som jag vill skaffa barn med och som vill skaffa barn med mig innan det är för sent för den biten? Fast det är ingen stor fråga... men en liten, liten fundering någonstans i bakhuvudet som dyker upp med ägglossningen och när jag ser såna där små söta knyten... eller när jag bakar paj med sötaste systerdottern... :)

Tinade fötter?

Ingen aning, men en ev. överenskommelse om yttepyttemyrsteg har uttalats...

Jag filosoferar över tandborstar...
och undrar om det är en slump att jag vid två skilda tillfällen har hört mig själv säga "Oroa dig inte, jag fångar dig om du faller!"

Varför får de så kalla fötter?

Ja eftersom jag misslyckats upprepade gånger känns frågan befogad - det har varit killar jag träffat bara för en promenad hand i hand genom sommarnatten; han är numera gift med en tjej som det hävdas att han skulle ha träffat just den natten... men jag då...? Och även lite längre - tänker inte nämna några namn jag erkänner att jag har tänkt tanken "Men om det hade hänt oss istället - vad hade hänt då?" (förlåt vännen men jag har tänkt så! det är orättvist mot dig men jag har tänkt tanken!)

Och uppenbarligen har jag något visst som fångar männens intresse både initialt och en kortare period framöver... men sen då? Varför får de så kalla fötter så plötsligt? Vad är det för fel på mig? När inte ens superhjältestyrkan hjälper...?

Livet är så skört...

Det är så svårt att förstå, jag har varit så lyckligt lottad att ingen nära person har dött, jo min morfar - men han var så svårt sjuk och "döende" så väldigt länge, att hans bortgång visserligen var en stor chock för oss alla men inte kom som en överraskning.

Jag har, mot alla odds, firat en helt underbar midsommar och det väldigt mycket tack vare ett par släktingar som visserligen inte är några "genetiska" släktingar utan vi är väl ingift ingifta... typ... Det är inte i allas hem man kan kliva av bussen, ropa "hej" in genom dörren får en kram och sen bli ställd att rensa kantareller och så känner man sig helt hemma... och på samma sätt är det inte på alla ställen man kan kan ställa frågan "ska vi gå in i buskarna och skjuta lösa skott tillsammans?" till värdinnans man utan att det skulle missförstås å det grövsta (jag tyckte dock att smygandet i buskarna tog för lång tid och gick och gosade med ankungarna istället - men jag var förberedd på smällen som fick de andra att hoppa högt). Men hos detta underbara par är det på det sättet...

Vi firade alltså midsommaren med både salut, öl, nubbe, sill och potatis och jordgubbar och allt som hör till och även ett helt underbart kvällsdopp i solens sista strålar - en del hade barn med sig, en del av oss hade en ölburk i handen och en del körde bil - allt gick sansat till, vi skrattade, duellerade i att skvätta vatten, och med snuskiga kommentarer om våra respektive kroppsdelar och hur de reagerade på det kalla vattnet...

Midsommardagen tillbringades med en spade i handen, planterandes diverse grönskande saker tillsammans med lillasyster och hennes familj och hux flux dyker två galningar med motorsågar upp och börjar spontansåga ner lite träd i skogen runt huset - antagligen mest för att det var kul, det sista jag såg av denna levnadsglada man var när han öste upp sallad i sin soppskål för att praktiskt nog spara lite disk åt oss...

Det som förvånar mig är att alla runt om kring mig tyckte att han var så konstig, lite för mycket ja kanske lite smått galen t.o.m. och att de först nu när de lärt känna honom närmre efter 10 års bekantskap börjat att uppskatta honom? Jag fattade honom på en gång samtidigt som jag fattade tycke för honom, jag har aldrig som min familj gjort, undrat vad hon såg hos honom, han vann mitt hjärta (ja ja läs nu inte in något annat än vad jag menar!) första gången han dök upp på någon tillställning och vi prövade varandra genom att kasta snuskiga skämt och antydningar till varandra och båda drog nog slutsatsen att den andra var godkänd :)

Idag åkte han, till samma sjö som vi alla gjorde på midsommarafton, och badade med sin fru, en helt vanlig solig söndagseftermiddag som så många andra där också gjorde. Tyvärr hjälpte det inte att de inte var ensamma och att hjälp tillkallades snabbt efter att han fått kramp när han simmade.

Hur kan någon bara inte längre finnas till?
Som min syster chockat sa Hur kan det vara så, han var ju här i går, träden han sågade ner ligger ju kvar här som bevis?

Livet är så skört - så har ni någon ni tycker om, glöm inte att tala om det för denne. Och oavsett hur man försöker att skydda sig från att bli sårad så är man aldrig skyddad mot det... så det är ingen ide att safea!!

Storskrutts aha-upplevelse :)

Men alltså mamma, jag trodde man var tvungen att vara gift för att kunna få barn?

Gullegryn jag har !!

"Mamma - det är mycket roligare att vara på Skansen än att åka tunnelbana. Men det bästa är att komma hem igen sen."

Kan man annat än att smälta?

Så gjorde jag det igen...

Ahhhhh vad pinsamt!!
Det kunde dock ha varit värre, för jag upptäckte det i tid...
Som en del som vid något tillfälle delat badrum med mig vet så snurrar jag upp håret på huvudet i någon slags tofs/knut när jag duschar... oftast sammanhållet med en hårsnodd - men de får ju som bekant väldigt lätt fötter och försvinner. Trött som jag är på morgnarna så improviserar jag med det som finns inom armlängds avstånd - ofta tar jag ett par (rena såklart) trosor, vilket har roat vissa omåttligt (och även deras vänner de spritt historien till)... Idag var det ett par blommiga bikinitrosor som hängde i badrummet som inte hann undan (fungerar för övrigt ypperligt som hårsnodd - bara så ni vet!!)

Duschade, morgonfixade allt, drog på mig en mössa och så iväg till dagis med lillskrutt... på dagis skulle hon "pilla i håret" - vår lilla "lämna-ritual"... så jag tar av mig mössan och drar loss... ett par blommiga bikinitrosor!!

Vilken jäkla tur!!

Att det hände på dagis och inte på typ fredagsfikat på den extremt seriösa juridiska bokhandeln... de som skruvade nervöst på sig när jag hade en av storskrutts döskalleT-shirts på sig hade väl dött i så fall...

Gå inte på möte...

och om du gör det se då till att:
1. Boka mötet så att du har mer än en timme på dig om du inte absolut vet om att det inte tar längre tid.
2. Om du bokar mötet så du bara har en timme på dig - se då för 17 till att du har koll på tiden... och om du inte är en van mötesmänniska utan i vanliga fall sitter vid din dataskärm med en klocka nere i högra hörnet så har du inte koll per automatik... (ställ ett alarm!!)
3. Om tidigare punkter har misslyckats - se då till att någon påminner dig om tiden, gärna innan du är försenad.
4. Om du nu lyckas missa alla ovanstående punkter, drick för i h-vete inte en hel mugg kaffe under mötet för du hinner inte kissa när din chef lite försynt frågar om inte du hade behövt gå för en kvart sen?! Det är ytterst plågsamt att först springa till tunnelbanan, sen åka tunnelbana, byta tunnelbana och sen springa uppför rulltrappan och till dagis när du är kissnödig... Och ännu plågsammare att sen gå hem - speciellt om ditt äldre barn evisas med att säga med hypnotisk röst "Försök att inte tänka på ett vattenfall" hela jävla vägen hem
5. Och om nu allt misslyckas - för du är ju inte van vid möten - se till att ha ett äldre barn som kan gå till dagis och stå utanför det låsta dagiset med sitt yngre syskon när du kommer med andan i halsen och droppar i ... tja vi lämnar den biten... rusandes från tunnelbanan...


Mitt nästa möte är på tisdag förmiddag nästa vecka - se jag har redan lärt mig!!
Om nu någon bara kan lära mig hur man förhandlar priser och sånt med inköpare så kommer jag nog att klara det här jobbet bra!

fotnot: jag skrev först rilltalla istället för rulltrappa - hur knäppt blev inte det?

Jag vill inte prata om vädret längre!!

;)
Jag vill provkramas!!
Men jag är för feg för att säga det... för jag vågar inte tro på att han vill samma sak...
hur löser jag det här nu då?

spännande fortsättning följer... förhoppningsvis...

Det är mycket vardag nu... :)

Och förvisso gillar jag vardag - tro inget annat!! Men nu skulle jag behöva göra något annat än bara vakna, jobba, rodda gulleskruttarna och sen trilla i säng... Nåja en dag vips är de tonåringar och då jäklar!! ;)

Förändringar är en bra sak eller...?

Som vanligt när jag påbörjat såna här förändringar så ställer jag mig frågorna - Hjälp vad har jag gjort, hur kommer det här att bli? Jag skulle ju fortsätta som förut och låta naturen ha sin gång... tänk om det inte blir bra - och vad händer sen?

Men jag tröstar mig med att det kommer att bli jättefint, jag påminner mig själv att jag gillar ju att vara rödhårig, det passar mig och jag är så mörk att det ändå inte blir så dramatisk förändring... och följa naturens gång och bli naturellt vitstrimmig - tja det finns nog tid till det med :)

Den enda funderingen som blir kvar är; Skulle jag har tagit mahogny istället för koppar? Och det får jag svar på snart... och det är ju inte värre än att det går att ändra på...

Och så tänker jag på dig...

Jag har en kollega som jobbar nere i bokhandeln, han är jättetrevlig, ler mot mig, hälsar ofta och pratar massa med mig, är charmig, lagom gammal, snygg och väldigt väldigt gift... så nej jag avhåller mig från att flörta med honom - det var inte dit jag skulle komma...

Men - han får mig att tänka på dig... på ett helt ologiskt sätt!! När jag skuttar ner i bokhandeln (vilket jag gör sisådär 10 ggr om dan i olika ärenden då mina chefer har sitt kontor där nere) så brukar han väldigt skämtsamt fråga med "expeditröst" om det är något han kan hjälpa till med... och då börjar jag alltid att skratta, för jag tänker då på en barnsång... det bara bubblar ut mig - det går inte att stoppa för jag får lust att brista ut i sång och fråga Kan man möjligen köpa en lagbok här?... Givetvis skulle inte han svara Nej tyvärr, nej tyvärr...

Men det skulle du... du som brister ut i sång titt som tätt...
Och därför börjar jag tänka på dig när jag ser honom... och han liknar inte dig det minsta ens...

Fan vad jag är sjuk i huvudet!! :)

Om du skulle komma dit och sjungande fråga det - så lovar jag att jag skulle svara, sjungandes - trots att andra människor skulle höra mig!!

Vipp på rumpan affärn

Jag mot stöket - vem ska vinna?

Eftersom dagis ringde och sa att lillskrutt var sjuk samma sekund jag satte min fot på kontoret och jag med andan i halsen en 45 min senare hämtade en glatt fruktknaprande och pigg 5-åring på dagisgården och Fröken Bovary strängt förmanat mig om att jag inte borde städa när jag är ledig i påsk så tänkte jag kavla upp ärmarna och gå i närkamp med stöket nu efter lunchen. (Så fort jag läst diskussionen om julmust vs. påskmust kryddat med liknelser om sex).

Lyssnar på någon spotifylänk postad på FB av en kille från norr vars enda uppfattning jag har om hans utseende är att hans mun ser trevlig ut, men musiken är bra...

Samtidigt kanske jag borde städa ut lite gammalt skräp från hjärnkontoret med?
Varför får han bestämma enhälligt att det är slut - jag borde få ha vetorätt på att vi skulle ha fortsatt!

Mamma, var du bra på pingis när du var ung?

Hjälp!!
När jag var ung?
Betyder det att jag är gammal nu?
Om jag inte är ung längre alltså?
Jo jag såg både trött och gammal ut igår i spegeln och var hemma och i säng kl 1 efter utgången, men jag har faktiskt börjat ett nytt jobb och trodde bara jag var utarbetad efter 1:a vackan där. Och jag har sen 10 år tillbaka en massa vita hårstrån, men det trodde jag berodde på generna - mormor var ju helt vithårig innan hon var i min ålder och både mamma, syrran och kusinerna har ungefär samma mängd vitt som jag... men ok då - det kan ju bero på att jag är gammal!

Hmmm - var det därför jag inte kände för att gå på dejt med den där journalisten? För att han sa att jag var gammal? Jag kanske borde sluta haka upp mig på såna petitesser och vara tacksam för att någon ens vill då på dejt med mig? Jag menar jag som är så gammal och så... ;)

Men jag känner mig inte gammal, de flesta som träffar mig och inte vet hur gammal jag är gissar på 5-10 år yngre än mina 35 år (mina fantastiska gener och det faktum att jag inte orkar ligga still i solen så länge åt gången har uppenbarligen skonat mig från rynkor), jag tycker det är liiiite roligare att kliva in på HMs tonårsavdelning än någon "tantaffär", jag bär utan att tveka trosor med Hello Kitty på och ja... jag vet inte...

I ett program på 5:an så hävdas det ju att 40 och frånskild är det nya 20 - kan man i perspektiv till det hävda att jag är 35 på väg att bli fjortis igen?

Ok... det var droppen...

...jag ska inte sätta min fot på en nätdejtingsite igen!! Påminn mig om det va är ni gulliga!! IRL får det bli... Var finns det singlar att snubbla över ute i verkliga världen? Det känns lite "on the edge" att knata upp till random snyggingar i tunnelbanan och fråga om de är upptagna eller inte... ;)

På jobbet är alla stadgade och seriöst - en gång räcker!!

Min. Fot. Gör. Ont.!

Det är straffet för att jag prioriterade att inte köpa skor den här vintern - knatade runt i de från förra vintern och nu är de helt utslitna och höger fot gör skitont!! Det fåniga nu är att jag har råd att köpa skor - men hinner inte!! Ska försöka övertala mig själv att det är viktigt med nya skor så jag tar mig tid - de gamla åker dock i soporna nu!! Får bli basketdojjorna!

Jag vill ha såna här:


eller såna här:


bara för att det inte fanns såna färger när jag var tonåring!!

Bolibompaöverdos...

:)

Jag tror bara att det finns en konstant mängd energi - för lillskrutt är helt tossigt energisk och jag känner mig helt dränerad... hur överförs då energin - osmos? Eller så är det helt enkelt all gammal oro som släpper och en massa ny oro som kryper in i mig...

Dream a little dream...

Jag drömmer tydligen mer än vad jag har trott tidigare - det har i alla fall min dåliga nattsömn de senaste månaderna avslöjat, för när jag vaknar sådär ofta så minns jag drömmarna.
I morse ringde väckarklockan väääääldigt lägligt... he he... jag menar annars brukar den ju ringa så att man inte hinner med det roliga ;)
Minns i alla fall det du sa om att älska med någon och att personen i fråga inte behöver vara närvarande - idag förstod jag verkligen vad du menade!! *rodnar lite*

Oväntade saker som gör en glad!

• Att jag numera är "jourhavande kompis" och blir uppringd och ältad för och kan ringa upp och älta för.
• Att kusinen så självklart kom och hjälpte till när jag bad om det.
• Att Lillskrutt som är blyg och tillbakadragen just nu skrattande slängde sig runt nämnda kusins hals och glatt vinkade hejdå till honom när han gick.
• Att jag fick en vänskapsförfrågan på FB från en total främling som verkar vara hur trevlig som helst.
• Att killarna på jobbintervjun faktiskt verkade intresserade av att anställa mig!

Jag är ljudlös!

Vilket öde, ena sekunden kommer det musik ur min dator och nästa så är det enda som hörs surret från fläkten... Jag behöver verkligen ett jobb nu, trasig TV, trasig microvågsugn, trasig dammsugare, trasig dator, trasiga skor...

...trasig själ och trasig hjärta med kanske?

"Jag vill se in i framtiden..."

"... därför hämtar jag havregrynen!"

kryptisk Lillskrutt, 5 år

Väder, sol, pollen och enkla lösningar!

Detta är ett återkommande scenario i mitt liv:

Jag börjar känna mig trött, som om jag lever inne i en bubbla, jag nyser, ögonen kliar och det kittlar i halsen... men ingen förkylning bryter ut... Vad faen är det som händer! tänker jag då... Och börjar analysera; Solen skiner... det är mars månad... snart är det påsk...
Vänta det är ju vår!!
Duh (Homer Simpsson-moment)

Plockar fram asken med de små blåa pillren... sväljer ett och hoppas på att känna mig som en vanlig människa snart igen... :)

Jag älskar våren, skulle den finnas i en pollenfri version skulle jag älska den ännu mer!! ;)

Enkla lösningar!

Varför göra saker mer komplicerade än de är?

Inte bara jag funderar över Universum.

Konversation från FB, bland annat mellan den något osannolika kombinationen min fd. hyresvärd och min FwBs ex-sambo:

*En filosofisk liten tanke: Om universum är oändligt då existerar också allt....Kanske därför allt som mäniskan i sin fantasi hittar på alltid blir verklighet förr eller senare.

-Hej bror, tror du å jag lirar på samma planhalva här

^Förutsatt att universum är oändligt och att tiden alltid funnits och alltid kommer att finnas, så kommer allting som kan hända förr eller senare att hända - eller har redan hänt...

*Rumtid är ju lokal lägesenergi, kanske....

-Och energi kan aldrig förstöras - som någon sa, ur ett kosmiskt perspektiv spelar det ingen roll om människan lyckas spränga planeten i bitar - det är bara en omfördelning av energi.

Vårkänslor!!

Det måste bero på vädret, sol och små plättar med barmark som acompanjeras av fågelkvitter och takdropp. Och ett trevligt möte iofs... och att jag tvingat mig själv till att blogga igen i ett försök att hålla liiiite liv i kreativiteten i alla fall, och det verkar ju rulla på... eller hur...? ;)

Och på väg till dagis händer det - jag börjar skutta nerför trappan som numera är hal av rullande grus istället för is, solen skiner som sagt och jag inser att det är fredag... och istället för att tänka att tjoho jag ska tvätta (för tvättstugan är ju helt tom på fredagskvällar såklart) så känner jag att jag vill gå på fest, dricka sötsliskig cider, och jag vill inte göra det ensam - antingen vill jag gå med en kompis eller dejt...

Och jag vill få vara kär!!

Because I'm worth it.

;)

Spelar alla spel?

Även de som så noga framhåller att de inte gör det?

Shot through the heart, and you're to blame
You give love a bad name
I play my part and you play your game
You give love a bad name

Ett SMS

Från en annan avsändare
Fåordigt som vanligt
Fika eller inte fika, det är frågan...?

When I shined you were ready to glow
When I ran you were moving too slow
When I stayed you were ready to go

And I know and I know
I know what to know but all you needed was to say good bye
And I say and I say
I say and I pray cause this love will never walk away

I want to turn you on, turn you up, figure you out, I want to take you on

The fool might be my middle name
But I'd be foolish not to say
I'm going to make whatever it takes,
Ring you up, call you down, sign your name, secret love,
Make it rhyme, take you in, and make you mine

Trött...

Och saknar
Och är trött på att sakna
Och trött på att inte vara saknad
Och trött på att bara prata om vädret

Att sova hjälper bara mot det första
Läker tiden resten?

Du fattas mig...

Solen skiner... det droppar från taket och snart...

...snart går ansökningstiden till universitetet ut och jag ställer mig samma fråga som jag gjorde förra året; Vad vill jag bli när jag blir stor?

Jag har inte funnit svaret ännu trots en hel dag i sängen (insåg att det inte bara var Lillskrutt som var krasslig) och Winnerbäck på Spotify ... men däremot har jag någon slags vision, en konstruktion?, inget hugget i sten utan mera flexibelt men ändå... ett mål? en möjlighet... en insikt om mig själv? (detta kan säkert vara flummigt feberyrslande och akut koffeinbrist) men eftersom mina storstilade planer gick så totalt i kras förra gången så vågar jag nog inte tro på något... ännu... men - solen skiner, det droppar från taken och det kommer nog att bli vår igen, det kan jag nog lita på... :)

Namn, förkortningar, semantik?

Läser i en av de där bloggarna jag läser ibland om vad vi kallar varandra för, smeknamn eller bara nerförkortat till första bokstaven i namnet... jag vet att jag har varit det för dig, mitt förnamns första bokstav uttalat lite nasalt, det berättade du för mig i telefon en gång... min bokstav är för övrigt din bokstav med, och vi delar nästa bokstav med, våra förnamn står i ett alliteratoriskt förhållande till varandra skulle man kanske kunna säga? Och trots att vi bokstavsrimmar på varandra så har det ingen betydelse, det är bara sånt där man intalar sig när man är sådär kär och galen som jag (vi?) var då.

Så förundras jag även över vem du är för andra människor, ditt efternamn och även om det är gulligt och udda och roligt att uttala så känns det ändå så prepubertalt grabbigt att kalla varandra för sina efternamn att jag aldrig kunnat förmå mig att ens tänka på dig som det. Nej i mina tankar är du du, du är ditt leende, dina ögon, ljudet av din röst, vinkeln på ditt käkben, dina underarmar som blir fräkniga av vårsolens första strålar, du är känslan av din hud mot min, du är dina smekningar över min höft, orden du viskat mitt öra, din tunga i min mun... du är även din osäkerhet, dina demoner och en hel massa andra saker för mig... och allt det ryms i ditt namn - jag undrar om det hörs i min röst hur vacker du är när jag uttalar det?

Idag ägnar jag mig åt förkortningen VAB...

Får man bli lite less, litegrann bara?

- inte sådär att man hivar ut datorn genom fönstret och överväger att gå i nunnekloster utan bara så att man lyfter ett förvånat ögonbryn, skakar på huvudet och undrar hur en del människor fungerar...?
För jag är tyvärr inte så naiv att jag tror att en inaktiverad profil och total tystnad från samma håll betyder något positivt för min del...

Fegt
Suckar

Paradise and catastrophe, they go side by side...

Does this mean we’re on shaky ground?
I’m happy when you’re around
So let’s not put our feelings at bay
I love you in a different way

I don't believe that anybody
Feels the way I do about you now

Törnrosas gröna huvud.

Det här är Törnrosaslottet, man ser inte henne för hon ligger på en grön kudde och då ser hennes huvud grönt ut... Lillskrutt, 5 år

Solen skiner!!

Och när jag nyss loggade in på den kö jag behöver uppdatera med jämna mellanrum så påpekade den för mig att jag inte behöver logga in förrän i juni nästa gång - och jag tänkte; Har de ändrat till en gång i halvåret? tills jag kom på att det är ju bara tre månader tills dess!! Och så associerade jag raskt vidare till diskussionen jag underhåller med den blåa kakaduan någon annanstans på nätet om att leva i nuet gentemot i en framtidsdröm... mer om det senare...

Så gick det nästan en månad till...

Minnets förmåga är fantastiskt. Och nu menar jag inte något ironiskt om att jag inte har skrivit på evigheter, jag har haft annat för mig, mycket tankar istället... utan vad man minns och hur, och hur det känns... Nästan ett år sen blir det nu va? Det gör inte aktivt ont längre, jag mår inte längre illa när jag passerar stationen jag förut gick av på och bytte till bussen till dig, det molar till lite i magen, som magkatarr som gör sig påmind men det går bra, muskelminnet vill att jag reser mig upp och kliver av tunnelbanan, men jag hindrar mig, fötterna hittar dock vägen själv om jag låter dem och bussnumret finns för evigt inpräntat i mitt minne.

En sak slog mig för ett par dar sen (på väg hem från en lyckad dejt), det finns inget jag vill byta ut hos dig, det förvånade mig, jag hade passerat den ödesdigra tunnelbanestationen och funderat på den gångna kvällen och tänkt att åhhh - det där var riktigt bra med honom, men det där skulle kunna varit lite bättre... och så gick tankarna till dig och jag lekte med tanken att rusta dig annorlunda... tror faktiskt att det var hans kyssteknik jag begåvade dig med - men det behövdes ju inte, du är ju redan den vackraste och mest kompletta människa jag känner... problemet är ju hur jag hittar en sådan igen? Går det ens? Eller är mitt öde nu att nöja mig resten av tiden?

Och så kommer frågan igen, vad gick fel? Och så bränner de förbannade tårarna innanför ögonlocken... igen...

Velar hit och dit...

Oups ... inte skrivit något på evigheter märker jag, energinivån har varit så lååååångt nere under markytan att jag inte vågar tänka på det - men idag skiner solen!!
Funderar på att börja på en helt ny blogg, börja om på nytt, kapa banden med det gamla... men vi kan ju ändå inte radera det som hänt tidigare - eller hur? Så jag skriver här ett litet tag till i alla fall.

Idag är funderingen hur man går vidare? Uppenbarligen är det inte min grej och jag märker att jag inte vågar tro på något alls längre, inte på mig inte på andra inte på min magkänsla inte på vad andra säger om sina känslor - jag kan inte tolka signalerna längre. Jag borde vara himlastormande glad, helgens besök fick mig att ta ett sånt där enormt utvecklingssteg framåt och samtidigt känner jag mig enormt förvirrad fortfarande... va!!!??? liksom. Och jag som vandrade runt som en tonåring på små rosa moln i förrgår vet ändå inte vad jag ska tro - javisst lika galna känslor som för en sisådär 12 år sen... men sen då? allt det praktiska? och vad vill han? egentligen? och vad vill jag???!!! Det känns som om att målet borde vara högre ställt än att bara komma innanför någons byxor när priset kan bli så högt som det kan - och JA jag vill... men vill han? Den här gången är det fan inte jag som har pushat mest... men min tillit till andra och mig själv känns som bortblåst och jag känner mig bar sur och bitter... och samtidigt så vill jag ju ha den andra personen... ändå... fortfarande... trots allt... det som inträffat och kommer att hända har inte ändrat någonting alls... egentligen... det finns oändligt mycket plats i mitt hjärta - det är något jag har lärt mig om mig själv.

Så...
jag vill ha en sista chans
så jag säger det rakt ut
Jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut

Men...
hur ska man älska nån som har älskat nån förut?

Och:


Och jag låtsas inte gilla din musiksmak! ;)