Varför blir det såhär? Jag menar, det saknas inte direkt intresse för min person från omgivningen, jag brukar - inte bara i dejtsituationer - få höra att jag är så vansinnigt trevlig, att det är så lätt att prata med mig, att jag är så intressant osv... (Jag har t.o.m. börjat le överseende mot de som yttrar dessa åsikter och himlar lite med ögonen i smyg med.) Det är tydligen VÄLDIGT lätt att falla för mig; men vad är det som händer sen? Är mitt inre i så stark kontrast till mitt yttre? Har jag bara en glänsande polerad utsida som sen den penetrerats visar sig innehålla vad? Ett tomrum? Eller är jag fylld av en slags stinkande, ruttnande massa som efter någon månad börjar sippra ut genom porerna och förgiftar tillvaron för andra? Är jag så jäkla bra att männen blir livrädda och vänder sig om och springer bort när de inser att de kan få allt, att med mig finns chansen att bli lycklig?
För något är det ju? Som är fel menar jag... och det känns väldigt väldigt arrogant att förutsätta att det är alla andra det är fel på - jag menar den enda jag kan ändra på är ju mig själv och det är svårt att utvecklas i blindo...
Så jag släpper taget... ännu mer för jag hade redan släppt mitt krampaktiga kontrollbehovstag om dig, men nu vecklar jag upp handen som omslöt dig försiktigt men stadigt som en fågelunge med våldsamma hjärtslag... Nu sitter den på min uppsträckta handflata och jag håller andan och väntar på det oundvikliga ögonblicket när vingarna sträcks ut och den flyger iväg... vad kommer att hända? En spindelvävstunn tråd av hopp knöt jag (eller du?) i alla fall och jag undrar om den kommer att hålla... och i så fall - hur länge?
