För ett år sen flyttade jag till min första egna lägenhet - trodde ALDRIG att jag någonsin skulle ta mitt pick och pack och flytta tillbaka till exet!!
Riktigt så är det ju inte nu heller... jag förvarar mina saker i ett rum där - och även mig själv några nätter i veckan - men inte fan BOR jag där!! Det här var inte vad jag hade planerat eller hoppats på, men jag har fått inse att för att bli helt självständig så måste jag just nu paradoxalt nog ge upp min självständighet... Jag tar djupa andetag och räknar till 10 lååååångsamt många gånger varje dag - måtte jag hitta en lösning på det här snart, innan jag mördar honom :)
(men det är bara 2 månader innan jag tar ett jättekliv framåt i processen och redan veckan som kommer hoppas jag på besked om ett annat stooooort steg framåt med)
Men som en av mina många goda stödjande nätvänner fick mig att inse för några månader sen när hon citerade Marie Fredriksson:
"Ett steg tillbaka / kan va' ett steg fram"
Har kommit till flera inte egentligen förvånande insikter, eller kanske mer en sammanfattning av insikter som kommit gradvis det senaste året, frågan är hur jag kommer vidare där nu - antar att samma devis kan appliceras där med...
Trött och med värkande kropp och aningens stress (måste jobba bort stressen, men jag vet ju att den hänger samman med allt annat) över uppsatserna... kan inte alla barn som ska sova här i natt somna snart?
