Och det här med att...

...min pappa skriver "grattis mannen" till en av sina facebookvänner - är det verkligen ok? Jag menar läs orden pappa, facebook och mannen??!! Och lägg till faktumet att han penionerar sig till sommaren... och så frågar jag igen - ÄR det OK??

:)

Å sen då?

Jo...
Vad ska jag säga?
Det är stökigt som fan, kolonilotten står ohöstfixad och håret är rosa med en grym utväxt - hinner inte med såna petitesser när tentorna och allt annat skolgrejs står som spön i backen... ALLA säger att de inte fattar hur jag fixar att plugga heltid, jobba deltid och ta hand om två barn på typ heltid... men jag måste ju - ingen annan gör det ju åt mig, eller hur?

Storfot lever upp till sitt namn och har numera större fötter än mig! Och han spelar elgitarr i skolan - tyvärr inte hemma då det visade sig vara ngt tjall på förstärkaren, antar att den är lite grinig över att ha fått bo i garderoben så länge... Min egen besvikelse som jag kände när den inte fungerade fick mig att inse att jag kanske börjar bli lite sugen på att lära mig spela igen... hur jag nu ska få tid med det?

Försöker övertala folk att just min närförort är stället de ska flytta till så jag får någon att gå skogsprommenader och spontanfika med - har hittills haft lika dåligt utfall på det som de som försöker övertala mig att flytta till deras förort... :)

Men jag trivs... som fan... både här, "söder om söder" och på universitetet och med min klass och med att plugga... eller ok - just tentaplugg avskyr jag... ;)   För just nu vill jag hellre gå en härlig sväng i det oförskämt fina vädret eller spontanfika istället för att tvätta och plugga till tentan i morgon!

PANG!

Där sprack bubblan...
I klarsyntheten som bara uppstår efter en sisådär 4 öl, en kväll man verkligen inte borde ha lämnat sitt hem för att dricka öl, så stack jag själv hål på den där ballongen som hållit mig svävande i luften så länge. Och ja, det gjorde ont att landa pladask. Och ja, jag överlevde såklart, möjligen med något svidande skrubbsår och några ömmande blåmärken. Så vad gör jag nu då? Får väl börja knata fram som folk till fots då istället och uppleva världen ur gatuperspektiv istället... Vad det värsta är? Att jag fortfarande känner, har bara slutat att tro... eller hoppas? Det bästa då - det går över... förr eller senare...