...men så stod han bara där...

... med leende ögon och leendet fick den förhårdnade känsloklumpen att mjukna så mycket att den gick att få loss från fönsterbrädan och fick den att skimra sådär magiskt igen att jag inte nändes att hålla den på avstånd längre. Så jag placerade känslorna där de hör hemma ingen, det är väl lika bra, inga andra känslor ville ju ändå flytta in där och det var så ekande tomt... Och jag ställer mig frågan - hur stark är egentligen en spindelvävstråd? Och hur länge håller den?