Men vart leder den lila tråden då?

Nere i tunnelbanan började jag prata med den hemlöse mannen som klivit av på fel station... han började entusiastiskt berätta en saga om vetenskap som var två män: vet och skap som brukade träffas, visa sina portföljer för varandra och skåla i whiskey... och jag skrattade, jag vet inte om det var han inlevelsefulla min eller att jag var så trött, men jag skrattade och han verkade gilla att någon såg honom och lyssnade på honom och den lilla enkla bekräftelsen kunde jag ju ge honom. Strax innan mitt tåg kom berättade han om den Lila tråden (ja med versalt L!) som löpte strax intill den allmänt kända röda tråden... jag kanske borde ha stannat och fortsatt lyssna för nu kan jag inte sluta undra - vart leder den lila tråden då?

To the boy with kaleidoscope eyes.

Jag vet att du säger att du inte vet

Men jag vet inte vad det är du inte vet

Men jag vet att jag vet, hjälper inte det?

Jag vet hur man älskar, trots att jag aldrig varit älskad tillbaka

Jag har 200 söta SMS i min telefon från dig

Jag har minnet av leendena du lett mot mig och speciellt de du gett mig samma sekund du vaknat... och även om vi rullat iväg från varandra i sömnen så har jag vaknat med min hand i din...

Det bor tusen och en miljard fjärilar i min mage vars vingar fladdrar runt bara jag hör din röst

Jag har den exakta nyansen dina ögon har haft varje enskild sekund de har sett in i mina och rakt in i min själ utan att vika undan inetsad på min näthinna

Jag vet att jag som brukar säga att "plocka gärna russinen ur kakan och släng dem långt, långt bort" tycker att det där brödet med russin i jag fick till frukost hos dig är jättegott...

Jag vet att du sagt saker till mig i skydd av mörkret även om du inte vill minnas det själv och du sa att det räckte med att och att varför inte var så viktigt

Jag tycker att din vardagskropp duger bra, även om jag vet att du gärna skulle vilja ha en "gåbortskropp"

Jag har superhjältestyrkan och jag kommer att fånga dig om du faller! För jag orkar... och vill!!

Jag vet att jag är jag och att du är du och att just den kombinationen är helt jävla magiskt explosiv - för hade den inte varit det, ja då hade vi ju inte stått där på en tunnelbaneperrong, i alla väder, i alla sinnesstämningar, alla tider på dygnet som vi har gjort, avslutat och inlett, kramats och hållit handen skrattat och gråtit...

Och du har fel!

Det är inte farligt

För du kommer inte att förlora något alls... inte mig, inte dig själv, inte ditt liv och inte dem och inte minnet av det som varit - du kommer inte förlora din historia - du har chansen att vinna istället! Det är inte alls bäst såhär - jag kan inte komma med några löften om nåt paradis, utan bara ett syndigt liv med mig...

Frågan är - om jag sträcker ut min hand till dig igen... kan du tänka dig - inte att ta ett djupt andetag och hoppa från en klippa med mig - utan att prova att ta en promenad på den där ringlade skogsstigen och se vart den leder?