Turbulent...

Bergochdalbana eller vad man nu ska säga...

Företaget nerlagt... (fast massa pappersarbete kvar såklart - suck)... Anställd... trodde jag i alla fall, men inga papper skrevs... men jag litar ju på att saker är som de ska när någon säger det till mig... Och sen dråpslaget, hånet, eller förolämpningen... det är bara att välja... jag kan verkligen inte fortsätta där, jag känner mig inte uppskattad eller viktig utan bara lurad och utan förtroende för ledningen... de får klara sig utan mig - jag menar jag kommer ju inte kunna klara mig om jag försöker fortsätta lita på dem... Men hur ska det gå utan jobb??

Och så det känslomässiga... vad kan jag säga... "Ja det är klart att du kan komma över någon gång nu när jag är ensam hemma i 2 veckor" - det var för två veckor sen... inte har jag besökt honom eller fått besök... :( vore det inte enklare ifall att du bara säger det rakt ut??!!
Och så är jag för snäll - jag menar INGEN annan skulle ha gjort det där för dig... och du vet det... igen - säg det rakt ut till mig bara - gör plågan kortare för mig...

Och så det oväntade - oxå känslor - djupt känslosnack... men ledde det till nåt? Egentligen?

Kommer jag hamna i en valsituation? Eller kommer livet att göra valen själv? I nuläget vet jag vad jag borde välja... men kommer jag att göra det... med tanke på mitt löfte till mig själv?

Tänker på dig (trots att du antagligen inte tänker på mig):

I know the things you wanted
They're not what you have
With all the people talkin' it's drivin' you mad
If I was standin' by you how would you feel
Knowing your love's decided
And all love is real

Don't Cry (alt lyrics) Guns n' Roses

Så föll muren...

jag vet inte om det är bra eller dåligt, men nu vet jag lite mer i alla fall... förstår bättre...
känner mig dum...

frågan är ju vad det innebär?
det lär visa sig... jag sträckte i alla fall ut handen, och initiativet ligger hos honom nu... och jag som är så dålig på att vänta :)


hur som helst, jag kan inte ta ansvar för mer än vad jag känner... och jag känner, jag är så otroligt tacksam för att jag kan känna... är det dåligt... finns det värderingar i känslor? är vissa känslor mer värda än andra? jag menar att jag helt oväntat började gilla en 10 år yngre kille med lite trassligt liv - är det sämre än om jag skulle träffa en 31årig psykolog på krogen?

och alla som kritiserar: kan det vara så att det kan vara nyttigt för mig att släppa på mitt kontrollbehov - det logiska för mig vore ju att göra som tidigare; anta att det aldrig kommer att leda någonstans och välja en "säker" väg...

men slutsvammlat för idag, är fortfarande sjuk och urflippad, finns väl en risk att jag läser det här någon annan dag och inser att jag är knäpp och editerar det...;)

I'm fabulous...

och de som inte fattar det... tja det är deras förlust!!

Oj så kaxig jag har blivit!! Jajjemensan...
En utekväll och en flört med en snygging senare så inser jag det... Och nej - han har inte ringt upp - men grejjen är: It's his loss!! För jag kan välja och vraka, jag har inte bråttom, och som jag insåg; jag flörtade med säkert en av de snyggaste i den staden och han verkade uppskatta det, verkade inte tycka det var pinsamt eller besvärande... sen att karlhelsiket drack för mycket och antingen söp bort mitt nummer eller sina hjärnceller det kan ju inte jag hjälpa... för... hehe... dan därpå fick jag ju reda på att en annan goding - som hade den goda smaken att stanna med tjejjen han var där med till hon gick hem - hade letat efter mig när hon gått hem... vad kan jag säga? I'm fabulous helt enkelt... men lite typiskt att han sög på att leta...

Så vad händer mer då... They all want a piece of me... japp så är det... men vad vill jag då?? Bra fråga... men jag har i alla fall lovat mig själv - nej nej inget nyårslöfte - sånt håller jag inte på med, men jag brukar lova migsjälv något på min födelsedag - att jag inte ska välja bort den där galet sjuka attraktionen den här gången... jag menar - jag gjorde det en gång, jag kan ju inte säga att jag ångrar det med tanke på vad jag fick iom det valet men jag har ALLTID undrat hur det skulle ha varit... och jag tycker att jag är skyldig mig själv att försöka ta reda på det den här gången... fan att han är så... ja vad ska vi säga...tillknäppt? fåordig? ovillig att släppa mig inpå sig? Ja han är helt klart inte lätt att förstå sig på... men jag tror att jag börjar inse vad jag gillar med honom, ja förutom det uppenbara *rodnar*... men allvarligt han är så snäll och omtänksam och ALDRIG att jag har märkt av att han skulle vara dryg... så fast att det logiska valet vore att göra som alla säger GLÖM BORT HONOM!! och bara vända mig bort och springa långt, långt bort... så får han vara med i leken... jag väntar... ett tag i alla fall... för jag vill veta hur det är...

Men som jag skrev till någon på min MSN - Jag är fortfarande oknullad och kåt! (och det är bara mitt fel som väljer bort sexet)...