Det där om dikten och verkligheten...

... det sägs ju att den senare ibland överträffar den tidigare, och se på fan - det kanske stämmer! Jag hade i varje fall aldrig kunnat förutse det där som hände då... Jag vet inte VAD det betyder eller ens OM det betyder något... Och det dök inte upp någon heliumfylld ballong som jag kunde lifta med upp till ett av de där rosa fluffiga molnen jag suttit och betraktat min omvärld från tidigare, men jag svävar liksom fram, någon centimeter över den fuktiga och ibland frosthala asfalten på trottoaren och tydligen, tydligen ser jag lycklig ut ibland... har jag hört...

Måste nog sluta titta...

... på gamla Greys anatomy avsnitt...

Och det här med att...

...min pappa skriver "grattis mannen" till en av sina facebookvänner - är det verkligen ok? Jag menar läs orden pappa, facebook och mannen??!! Och lägg till faktumet att han penionerar sig till sommaren... och så frågar jag igen - ÄR det OK??

:)

Å sen då?

Jo...
Vad ska jag säga?
Det är stökigt som fan, kolonilotten står ohöstfixad och håret är rosa med en grym utväxt - hinner inte med såna petitesser när tentorna och allt annat skolgrejs står som spön i backen... ALLA säger att de inte fattar hur jag fixar att plugga heltid, jobba deltid och ta hand om två barn på typ heltid... men jag måste ju - ingen annan gör det ju åt mig, eller hur?

Storfot lever upp till sitt namn och har numera större fötter än mig! Och han spelar elgitarr i skolan - tyvärr inte hemma då det visade sig vara ngt tjall på förstärkaren, antar att den är lite grinig över att ha fått bo i garderoben så länge... Min egen besvikelse som jag kände när den inte fungerade fick mig att inse att jag kanske börjar bli lite sugen på att lära mig spela igen... hur jag nu ska få tid med det?

Försöker övertala folk att just min närförort är stället de ska flytta till så jag får någon att gå skogsprommenader och spontanfika med - har hittills haft lika dåligt utfall på det som de som försöker övertala mig att flytta till deras förort... :)

Men jag trivs... som fan... både här, "söder om söder" och på universitetet och med min klass och med att plugga... eller ok - just tentaplugg avskyr jag... ;)   För just nu vill jag hellre gå en härlig sväng i det oförskämt fina vädret eller spontanfika istället för att tvätta och plugga till tentan i morgon!

PANG!

Där sprack bubblan...
I klarsyntheten som bara uppstår efter en sisådär 4 öl, en kväll man verkligen inte borde ha lämnat sitt hem för att dricka öl, så stack jag själv hål på den där ballongen som hållit mig svävande i luften så länge. Och ja, det gjorde ont att landa pladask. Och ja, jag överlevde såklart, möjligen med något svidande skrubbsår och några ömmande blåmärken. Så vad gör jag nu då? Får väl börja knata fram som folk till fots då istället och uppleva världen ur gatuperspektiv istället... Vad det värsta är? Att jag fortfarande känner, har bara slutat att tro... eller hoppas? Det bästa då - det går över... förr eller senare...

Sakta...

...men säkert hände det, genom steg av yttepyttebabymyrstorlek och långskånkiga giraffskutt i full fart åt alla möjliga håll och kanter men i slutänden ändå framåt i snigelfart - jag som under några år ansträngt mig så att hålla så många vägar in till mitt hjärta öppna för att inte riskera att att bli så sårad och sviken och krossad som jag blev då, insåg med tiden att alla fönster och dörrar utom en var stängda, ingen av dem stod ens på glänt. Det måste ha varit de där fjärilarna som bor i min mage som fladdrat så med sina vingar att vinddraget mjukt blåst igen dem. Med viss förvåning men utan saknad tassade jag runt och vred tyst om låsen och lade på fönsterhasparna överallt utom på den dörren som fortfarande var öppen, den öppnade jag istället på vid gavel så att solen kunde skina in... Hade aldrig kunnat tro att det var så enkelt... och även om jag inte har bråttom någonstans så jag hoppas att det inte är alltför svårt att hitta in dit...?

Storfot kom på det... jag är inte alls medelålders!

Utan jag är medelklass!

"Mamma du är medelklass... för innan man fyller 20 då är man underklass, sen blir man medelklass och när man är så gammal som farmor, ja då - DÅ är man överklassig!"

Solklart va!
Och tänk vad skönt att inte vara medelålders! ;)

Medelålders!?

Ja - min kompis hävdar att vi är det!
Men va fan - jag kan väl inte vara MEDELÅLDERS heller? Jag har ceriserosa hår, Doc Martens-kängor och ska börja plugga på universitetet i höst... då kan man väl inte vara medelålders heller?
Nä, det går jag inte med på!

Det är dom där fjärilarna...

...som gör det så lätt att säga nej, helt utan vemod eller en tanke på kanske. När jag känner en välbekant arm söka sig runt min midja så är jag inte längre lockad att ge efter för den hemvana känslan och trots effekten av något glas vin som tidigare alltid fått mig att vackla, så står jag stadigt och säger "Nej, vi ska inte alls" och trots att det var så länge sen jag somnade i dina armar så vill jag hellre sova ensam än att sova intill någon annan... För fjärilarna som bor i min mage, dom fladdrar inte längre för vem som helst, du har förtrollat dem så de bara fladdrar för dig och när fjärilarna bara vill fladdra för en person, ja... då, då är det ett enkelt val!

Tja här hänger jag...

... i luften alltså och hoppas att jag inte  tappar förmågan att sväva och faller pladask i backen... man får så många blåmärken då nämligen ;)
Jag försökte faktiskt... att sticka hål på ballongen, landa och gå vidare... då... för ganska många månader sen... men jag svävade upp i det blå igen och tja... här hänger jag fortfarande i luften... och det verkar fungera...

Hej och hå... eller Hej H! eller nåt... och piller

Ja alltså... jag vet inte riktigt, skriver ju ruskigt sällan nu, det finns flera anledningar - en är att jag varit en total pollenzombie men nu efter att ha fått en till medicin så är jag betydligt piggare!
Den andra anledningen? Jo det är ju det här med att vara anonym eller inte... men vad fan... orka bry sig!

Och inte heller är jag ett stort fan av Alla Hjärtans Dag...

Men det är det ju inte idag ;)

Om det skulle slumpa sig så någon gång
så skulle jag gärna dela regnet, solskenet och snöstormarna
gruset i hallen, strumporna på golvet och den smutsiga disken
dom skrattfyllda bra dagarna och dom där dagarna
när allt bara går åt helvete
långa lata dagar och sömnlösa nätter
min kolonilott och min sista öl


med dig.