Sakta...

...men säkert hände det, genom steg av yttepyttebabymyrstorlek och långskånkiga giraffskutt i full fart åt alla möjliga håll och kanter men i slutänden ändå framåt i snigelfart - jag som under några år ansträngt mig så att hålla så många vägar in till mitt hjärta öppna för att inte riskera att att bli så sårad och sviken och krossad som jag blev då, insåg med tiden att alla fönster och dörrar utom en var stängda, ingen av dem stod ens på glänt. Det måste ha varit de där fjärilarna som bor i min mage som fladdrat så med sina vingar att vinddraget mjukt blåst igen dem. Med viss förvåning men utan saknad tassade jag runt och vred tyst om låsen och lade på fönsterhasparna överallt utom på den dörren som fortfarande var öppen, den öppnade jag istället på vid gavel så att solen kunde skina in... Hade aldrig kunnat tro att det var så enkelt... och även om jag inte har bråttom någonstans så jag hoppas att det inte är alltför svårt att hitta in dit...?