Minnets förmåga är fantastiskt. Och nu menar jag inte något ironiskt om att jag inte har skrivit på evigheter, jag har haft annat för mig, mycket tankar istället... utan vad man minns och hur, och hur det känns... Nästan ett år sen blir det nu va? Det gör inte aktivt ont längre, jag mår inte längre illa när jag passerar stationen jag förut gick av på och bytte till bussen till dig, det molar till lite i magen, som magkatarr som gör sig påmind men det går bra, muskelminnet vill att jag reser mig upp och kliver av tunnelbanan, men jag hindrar mig, fötterna hittar dock vägen själv om jag låter dem och bussnumret finns för evigt inpräntat i mitt minne.
En sak slog mig för ett par dar sen (på väg hem från en lyckad dejt), det finns inget jag vill byta ut hos dig, det förvånade mig, jag hade passerat den ödesdigra tunnelbanestationen och funderat på den gångna kvällen och tänkt att åhhh - det där var riktigt bra med honom, men det där skulle kunna varit lite bättre... och så gick tankarna till dig och jag lekte med tanken att rusta dig annorlunda... tror faktiskt att det var hans kyssteknik jag begåvade dig med - men det behövdes ju inte, du är ju redan den vackraste och mest kompletta människa jag känner... problemet är ju hur jag hittar en sådan igen? Går det ens? Eller är mitt öde nu att nöja mig resten av tiden?
Och så kommer frågan igen, vad gick fel? Och så bränner de förbannade tårarna innanför ögonlocken... igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar