Läser i en av de där bloggarna jag läser ibland om vad vi kallar varandra för, smeknamn eller bara nerförkortat till första bokstaven i namnet... jag vet att jag har varit det för dig, mitt förnamns första bokstav uttalat lite nasalt, det berättade du för mig i telefon en gång... min bokstav är för övrigt din bokstav med, och vi delar nästa bokstav med, våra förnamn står i ett alliteratoriskt förhållande till varandra skulle man kanske kunna säga? Och trots att vi bokstavsrimmar på varandra så har det ingen betydelse, det är bara sånt där man intalar sig när man är sådär kär och galen som jag (vi?) var då.
Så förundras jag även över vem du är för andra människor, ditt efternamn och även om det är gulligt och udda och roligt att uttala så känns det ändå så prepubertalt grabbigt att kalla varandra för sina efternamn att jag aldrig kunnat förmå mig att ens tänka på dig som det. Nej i mina tankar är du du, du är ditt leende, dina ögon, ljudet av din röst, vinkeln på ditt käkben, dina underarmar som blir fräkniga av vårsolens första strålar, du är känslan av din hud mot min, du är dina smekningar över min höft, orden du viskat mitt öra, din tunga i min mun... du är även din osäkerhet, dina demoner och en hel massa andra saker för mig... och allt det ryms i ditt namn - jag undrar om det hörs i min röst hur vacker du är när jag uttalar det?
Idag ägnar jag mig åt förkortningen VAB...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar