Livet är så skört...

Det är så svårt att förstå, jag har varit så lyckligt lottad att ingen nära person har dött, jo min morfar - men han var så svårt sjuk och "döende" så väldigt länge, att hans bortgång visserligen var en stor chock för oss alla men inte kom som en överraskning.

Jag har, mot alla odds, firat en helt underbar midsommar och det väldigt mycket tack vare ett par släktingar som visserligen inte är några "genetiska" släktingar utan vi är väl ingift ingifta... typ... Det är inte i allas hem man kan kliva av bussen, ropa "hej" in genom dörren får en kram och sen bli ställd att rensa kantareller och så känner man sig helt hemma... och på samma sätt är det inte på alla ställen man kan kan ställa frågan "ska vi gå in i buskarna och skjuta lösa skott tillsammans?" till värdinnans man utan att det skulle missförstås å det grövsta (jag tyckte dock att smygandet i buskarna tog för lång tid och gick och gosade med ankungarna istället - men jag var förberedd på smällen som fick de andra att hoppa högt). Men hos detta underbara par är det på det sättet...

Vi firade alltså midsommaren med både salut, öl, nubbe, sill och potatis och jordgubbar och allt som hör till och även ett helt underbart kvällsdopp i solens sista strålar - en del hade barn med sig, en del av oss hade en ölburk i handen och en del körde bil - allt gick sansat till, vi skrattade, duellerade i att skvätta vatten, och med snuskiga kommentarer om våra respektive kroppsdelar och hur de reagerade på det kalla vattnet...

Midsommardagen tillbringades med en spade i handen, planterandes diverse grönskande saker tillsammans med lillasyster och hennes familj och hux flux dyker två galningar med motorsågar upp och börjar spontansåga ner lite träd i skogen runt huset - antagligen mest för att det var kul, det sista jag såg av denna levnadsglada man var när han öste upp sallad i sin soppskål för att praktiskt nog spara lite disk åt oss...

Det som förvånar mig är att alla runt om kring mig tyckte att han var så konstig, lite för mycket ja kanske lite smått galen t.o.m. och att de först nu när de lärt känna honom närmre efter 10 års bekantskap börjat att uppskatta honom? Jag fattade honom på en gång samtidigt som jag fattade tycke för honom, jag har aldrig som min familj gjort, undrat vad hon såg hos honom, han vann mitt hjärta (ja ja läs nu inte in något annat än vad jag menar!) första gången han dök upp på någon tillställning och vi prövade varandra genom att kasta snuskiga skämt och antydningar till varandra och båda drog nog slutsatsen att den andra var godkänd :)

Idag åkte han, till samma sjö som vi alla gjorde på midsommarafton, och badade med sin fru, en helt vanlig solig söndagseftermiddag som så många andra där också gjorde. Tyvärr hjälpte det inte att de inte var ensamma och att hjälp tillkallades snabbt efter att han fått kramp när han simmade.

Hur kan någon bara inte längre finnas till?
Som min syster chockat sa Hur kan det vara så, han var ju här i går, träden han sågade ner ligger ju kvar här som bevis?

Livet är så skört - så har ni någon ni tycker om, glöm inte att tala om det för denne. Och oavsett hur man försöker att skydda sig från att bli sårad så är man aldrig skyddad mot det... så det är ingen ide att safea!!